Pianot och lögnen!

När jag växte upp på femtiotalet, var det fint att äga ett piano.Hade två kamrater som gick och tog pianolektioner.Ville också ha ett piano.
En tidig morgon, satte jag mig fram pappas skrivmaskin, och började trycka på tangenterna, och tyckte att det nästan var som ett piano!
Började helt sonika, att spela"Gubbe Noak", på tangenterna, först tyst, och sedan mer högt, flera gånger!
Jag var så inne i spelandet, att jag inte upptäckte min pappa som stod i dörröppningen, blodröd, i ansiktet, av ilska. Han lyfter mig bokstavligen från soffan och skrivmaskinen, och skrek; Du ska inte spela "Gubbe Noak" på min skrivmaskin!!!!
Till saken hör,att jag hade sagt till mina kompisar, att jag skulle få ett piano, någon dag i veckan.
Alla blev lätt förvånade, och en del avundsjuka.
Själv gick jag och skröt, fast jag visste, att inget piano var på väg! Jag ljög helt fräckt, och trodde att det inte skulle upptäckas!
En dag, ringde det på dörren, min mor öppnade, och jag hörde två "lismade" flickor säja;Goddag får vi komma in och se på Yvonnes piano?
Nej, det är inte sant!, tänkte jag, förbaskade kompisar!!!! Jag hörde på rösterna, att dom genomskådat min lögn!
Mamma sa, med förvånad röst: Vi har inget piano, och skall inte skaffa något heller!! Tack sa dom lismande ungarna, neg och gick!
Min mor blev fly för bannad, att jag ljugit. Röd och svettig, tog jag emot skället, samtidigt, som jag lärde mig, att aldrig ljuga mera.
Samtidigt log jag för mig själv, pappa hade i alla fall hört, att jag spelat Gubbe Noak på hans skrivmaskin, direkt på falsen!
När jag var ensam hemma fortsatte jag, helt fräckt, att spela piano, på pappas piano!!
God morgon! Det blev aldrig något piano för mig, det var kanske lika bra!!

Arne Borg! en originell simlärare!

Som femåring, tyckte min far, att jag skulle lära mig att simma, eftersom jag var På Gotland varje sommar, hos mormor och morfar!
"Nu går vi till farbror Arne Borg, honom känner jag väl" sa pappa!Han var simlärare, på Sportpalatset i Stockholm. Hade då ingen aningom, att denna roliga "gubbe", slagit 32 världsrekord på olika distanser i simmning!"Det är klart att tjejen ska lära sig att simma", sa' han!
Han kallade alla flickor tjejer oavsett ålder!
Blev rätt snopen, när jag med skräckblandad förtjusning, klev ner i barnbassängen. Där stod en farbror i vattnet till midjan, iförd svart basker, glasögon, med vattenstänk, och pricken över iet, en blöt cigarrstump, hängandes i mungipan!!
Kul tyckte jag, som var van med udda människor, i min omgivning. Han var lite sträng, och var mån om, att vi skulle lära oss att simma.
Med flytvästar av kork, låg vi alla barn, och lärde oss att simma, och ta dom rätta simtagen. I mitten stod Arne, med cigarrfimpen, och baskern lätt på sned, och skojade med oss.
Vi fick träna hårt, emedan min far och Arne pratade, men Arne hade stenkoll, gick inte att fuska där, för oss ungar!
Han ägde också en tobaksaffär, på Drottninggatan i Stockholm, där han själv stod och sålde diverse tobaksvaror, godis herrtidningar, av skilda slag.
Även när han var i affären hängde cigarrfimpen, i mungipan, och baskern på sniskan!
Ja, han var verkligen en originell människa, enkel, och vänlig, rolig trots sin storhet!
Jo, jag lärde mig att simma, tack vare Arne Borg! Yvonne Hamilton!

Ur ett barns perspektiv!

Väckarklockan ringer, flickan hoppar upp.Kliver i sina grå och dammiga byxor, på med den mossgröna tröjan, som hennes mormor stickat, med blixtlås på ena axeln.Strumporna på, där hon kan se lite av tån sticka fram, men bara lite.
Tevatten från kranen, och ett halvt kilo socker. Hårdbrödsmörgås med lätt rinnande smör. tre droppar vatten i ansiktet, ingen ide', att kamma håret, för mycket lockar, gör bara ont, tycker hon.
På med jackan, lika dammig, plus skolväskan.
Måste tassa tyst, så inte föräldrarna vaknar!
Väl ute på Drottninggatan, känner hon röklukten från sig själv, efter idogt rökande föräldrar, men hon är ju van. Snabbt över Odenplan, och in Norrtullsgatan, och skolan. Fullt av ungar, alla fina med rosett, och inte dammiga, gossarna vattenkammade, och toppluvor på.
Den dammiga och lätt ovårdade flickan genomled ytterligare en dag i skolans prydliga miljö!
Men dagen var inte slut där. Flickan blev inkallad till den stränga lärarinnan, som tittade på henne med sina "coka-colabottnade glasögon och frågade;" röker Du?" Nej svarade jag ärligt, med blossande kinder, och svaga ben.
Hon traskar över den tomma skolgården, om än mer dammig, fast på insidan också!
Många år senare, luktar hon fortfarande rök, som hon kämpar att bli av med. Dammet är borta för länge sedan, men känslan finns kvar, speciellt på vårkanten. Det är nog inte svårt, att förstå vem flickan var!
Nu har denna flicka äntligen efter 50år nästan blivit av med både röklukt och blossandet!
God morgon från Yvonne Hamilton!