Pianot och lögnen!

När jag växte upp på femtiotalet, var det fint att äga ett piano.Hade två kamrater som gick och tog pianolektioner.Ville också ha ett piano.
En tidig morgon, satte jag mig fram pappas skrivmaskin, och började trycka på tangenterna, och tyckte att det nästan var som ett piano!
Började helt sonika, att spela"Gubbe Noak", på tangenterna, först tyst, och sedan mer högt, flera gånger!
Jag var så inne i spelandet, att jag inte upptäckte min pappa som stod i dörröppningen, blodröd, i ansiktet, av ilska. Han lyfter mig bokstavligen från soffan och skrivmaskinen, och skrek; Du ska inte spela "Gubbe Noak" på min skrivmaskin!!!!
Till saken hör,att jag hade sagt till mina kompisar, att jag skulle få ett piano, någon dag i veckan.
Alla blev lätt förvånade, och en del avundsjuka.
Själv gick jag och skröt, fast jag visste, att inget piano var på väg! Jag ljög helt fräckt, och trodde att det inte skulle upptäckas!
En dag, ringde det på dörren, min mor öppnade, och jag hörde två "lismade" flickor säja;Goddag får vi komma in och se på Yvonnes piano?
Nej, det är inte sant!, tänkte jag, förbaskade kompisar!!!! Jag hörde på rösterna, att dom genomskådat min lögn!
Mamma sa, med förvånad röst: Vi har inget piano, och skall inte skaffa något heller!! Tack sa dom lismande ungarna, neg och gick!
Min mor blev fly för bannad, att jag ljugit. Röd och svettig, tog jag emot skället, samtidigt, som jag lärde mig, att aldrig ljuga mera.
Samtidigt log jag för mig själv, pappa hade i alla fall hört, att jag spelat Gubbe Noak på hans skrivmaskin, direkt på falsen!
När jag var ensam hemma fortsatte jag, helt fräckt, att spela piano, på pappas piano!!
God morgon! Det blev aldrig något piano för mig, det var kanske lika bra!!

Arne Borg! en originell simlärare!

Som femåring, tyckte min far, att jag skulle lära mig att simma, eftersom jag var På Gotland varje sommar, hos mormor och morfar!
"Nu går vi till farbror Arne Borg, honom känner jag väl" sa pappa!Han var simlärare, på Sportpalatset i Stockholm. Hade då ingen aningom, att denna roliga "gubbe", slagit 32 världsrekord på olika distanser i simmning!"Det är klart att tjejen ska lära sig att simma", sa' han!
Han kallade alla flickor tjejer oavsett ålder!
Blev rätt snopen, när jag med skräckblandad förtjusning, klev ner i barnbassängen. Där stod en farbror i vattnet till midjan, iförd svart basker, glasögon, med vattenstänk, och pricken över iet, en blöt cigarrstump, hängandes i mungipan!!
Kul tyckte jag, som var van med udda människor, i min omgivning. Han var lite sträng, och var mån om, att vi skulle lära oss att simma.
Med flytvästar av kork, låg vi alla barn, och lärde oss att simma, och ta dom rätta simtagen. I mitten stod Arne, med cigarrfimpen, och baskern lätt på sned, och skojade med oss.
Vi fick träna hårt, emedan min far och Arne pratade, men Arne hade stenkoll, gick inte att fuska där, för oss ungar!
Han ägde också en tobaksaffär, på Drottninggatan i Stockholm, där han själv stod och sålde diverse tobaksvaror, godis herrtidningar, av skilda slag.
Även när han var i affären hängde cigarrfimpen, i mungipan, och baskern på sniskan!
Ja, han var verkligen en originell människa, enkel, och vänlig, rolig trots sin storhet!
Jo, jag lärde mig att simma, tack vare Arne Borg! Yvonne Hamilton!

Ur ett barns perspektiv!

Väckarklockan ringer, flickan hoppar upp.Kliver i sina grå och dammiga byxor, på med den mossgröna tröjan, som hennes mormor stickat, med blixtlås på ena axeln.Strumporna på, där hon kan se lite av tån sticka fram, men bara lite.
Tevatten från kranen, och ett halvt kilo socker. Hårdbrödsmörgås med lätt rinnande smör. tre droppar vatten i ansiktet, ingen ide', att kamma håret, för mycket lockar, gör bara ont, tycker hon.
På med jackan, lika dammig, plus skolväskan.
Måste tassa tyst, så inte föräldrarna vaknar!
Väl ute på Drottninggatan, känner hon röklukten från sig själv, efter idogt rökande föräldrar, men hon är ju van. Snabbt över Odenplan, och in Norrtullsgatan, och skolan. Fullt av ungar, alla fina med rosett, och inte dammiga, gossarna vattenkammade, och toppluvor på.
Den dammiga och lätt ovårdade flickan genomled ytterligare en dag i skolans prydliga miljö!
Men dagen var inte slut där. Flickan blev inkallad till den stränga lärarinnan, som tittade på henne med sina "coka-colabottnade glasögon och frågade;" röker Du?" Nej svarade jag ärligt, med blossande kinder, och svaga ben.
Hon traskar över den tomma skolgården, om än mer dammig, fast på insidan också!
Många år senare, luktar hon fortfarande rök, som hon kämpar att bli av med. Dammet är borta för länge sedan, men känslan finns kvar, speciellt på vårkanten. Det är nog inte svårt, att förstå vem flickan var!
Nu har denna flicka äntligen efter 50år nästan blivit av med både röklukt och blossandet!
God morgon från Yvonne Hamilton!

Jobbiga minuter

Efter att ha varit ordentligt förkyld, med snor och feber i en vecka, var det dags att gå till jobbet.
Hårt sminkad, för att dölja resterna efter förkylningen, fixat i håret, och uppklädd, för det skulle man vara på sextiotalet, lite snits och stil, speciellt, om man som jag, hade ett servicejobb.
Som vanligt var tunnelbanan proppfull!Fem sex personer framför mig, på bänken, och fyra, fem bredvid, plus alla som står i gången.
När tunnelbanan börjar skramla igång, känner jag plöstligt något hårt i näsan."måste vara efter förkylningen tänkte jag" Hur ska jag få bort den, utan att det märks, finns ju ögon överallt!!Kan bara inte vänta!
Tar lillfingret, och petar lite diskret, och fort,ingen får ju se!!!!!
Nej! det är inte sant!!, ut följeren lång och seg"harang"!!
Vad ska hon göra av den??,ser jag, att mina medpassagerare tänker, koncentrationen blir stor på passagerarna.Med harangen lätt hängande på lillfingret, söker jag febrilt efter en näsduk, papper, men neeej, hittar ingen, typiskt mig!
Hjälp, vad ska jag göra??Ser på dom mittemot, tycker att dom ler.
Med bultande hjärta, och lätt svettig, hittar jag ena handsken, där jag helt fräckt döljer det äckliga.
Tunnelbanan stannar, efter evigheter, tyckte jag.
Rusade ut, och upptäckte, att jag klivit av en station för tidigt! Men det tyckte jag var värt!!
Har nu lärt mig, att ha en näsduk med mig, fast jag åker ju inte tunnelbana i Söderhamn!!!
Yvonne Hamilton! med harangen!

HUSETS TANKAR

Idag var jag ute till mitt gamla hus på Jonskär, och fotade, som jag har lagt ut idag den 14 oktober men för ett år sedan, kändes det som kommer!
Ser på långt håll hur ledsen huset är, när jag kör in på infarten. Går upp för trappan, och hör, hur hela huset rister, stånkar och pustar!
Går in genom dörren och huset riktigt rister när jag stänger dörren! Huset säger: Jasså jag duger inte längre, Du ska sälja mig nu, när jag blivit äldre, och nött!! Mitt dåliga samvete lägger sig som en våt filt i huvudet, och ångesten smyger sig på!
Huset säger: Här har ni bott i många år, jag har varit Erat hem i glädje, ni två och hundarna, ni har bott under mitt tak sommar höst vår och vinter, under mitt beskydd!!! Nu kommer andra att ta över, att Du inte skäms!
Jag svarar huset:"Jag har inte råd eller ork, och att allt kommer att bli bättre, mycket bättre"!
Jag börjar packa ner saker, gamla minnen dyker upp, gamla foton som ramlar ut från bokhyllan och en tår eller ett skratt  känns på kinden, och hela tiden, under husets kontroll!
Huset stönar för varje sak som flyttas på, och jag stoppar plockandet,¨. Tar min väska och smyger ut, och åker hem, och lämnar det ledsna huset.
Hör hur huset ropar;"kom tillbaka lämna mig inte"!!!! Det dåliga samvetet följer mig ända hem, till den varma lägenheten.
Stackars mitt lilla hus, där jag varit så lycklig, med man och två hundar, då huset var fint, och log, tacksamt varje dag, och gladdes tillsammans med oss!Nu är det andra som bor i mitt hus, och jag har sett, hur fint det blivit  och mitt lilla hus log tacksamt, när jag kom till det idag, och verkar trivas med de nya ägarna!

Tack lilla huset för Du funnits för oss, Du vet var jag bor, och jag tänker på Dig varje dag, och , faktiskt gläds! Var ju och hälsade på Dig idag som jag lovade! Kommer igen! Anm. Detta är tre år sedan!

Papegojan Mimmi,

Yvonne Hamilton skaffade en dator och blev medlem på Min Sida på helahalsingland.se. Hennes första medlemsartikel handlar om hur hon tillbringar dagarna med sin Mimmi, en grå jako.

Fågeln betyder mycket för Yvonne. Hon skaffade den för två år sedan efter att inom kort tid ha mist sin make och två älskade hundar.

I sin artikel skriver Yvonne om hur hon och Mimmi kamperar ihop och hur Mimmi inte kan sluta prata. För pratar gör hon, hela dagarna. Allra mest när Yvonne inte är i samma rum, för precis som så många husdjur är Mimmi ute efter uppmärksamhet.

– Ibland får jag skavsår i öronen, men det är bara att gilla läget. Det finns ingen avstängningsknapp, säger Yvonne.

Mimmis prat låter som det vore intalat på band. Men ljuden hon härmar låter kusligt äkta. Yvonne berättar hur hon flera gånger försökt svara i telefon när det i själva verket varit Mimmi som härmat signalen.

Yvonne har lagt ner mycket tid på att lära Mimmi prata. Genom att upprepa fraser så fastnar de till slut. Men den unga papegojan lär sig även annat, från Yvonnes vanliga konversation. När Kuriren är på besök envisas Mimmi med att upprepa "Nu ska mamma koka kaffe".

– Det mesta hon säger tycker jag är kul, jag blir förvånad varje gång.

Mimmi är så pratglad att det kan bli lite för mycket. Yvonne som målat hela sitt liv har blivit mindre produktiv sedan Mimmi kom in i hennes liv. Det blir svårt att koncentrera sig med allt snackande.

Till och med Vanligt tv-tittande kan vara jobbigt när Mimmi pockar på uppmärksamhet från rummet intill. Något knep finns egentligen inte.

– Nu får du vara tyst, säger jag. Då härmar hon ju mig efteråt, så jag får allt tillbaka…

I sin medlemsartikel skriver Yvonne att det är på gott och ont som den unga papegojan pratar, men det är trots allt mest på gott. Mimmi är duktig på att sova om nätterna. Yvonne täcker över buren på kvällen och så är det tyst fram till morgonen.

 Det är inte säkert att alla kommer handla om fåglar, konst står näst på tur. 

Hösten, min finaste tid

Är som vanligt morgontidig, hela staden, ligger tyst, lätt dimma, och plötsligt, hör jag hösten, Kråkorna
Samlade i träden, kraxande! Då kommer den verkliga höstkänslan, för mig.
I mina tankar, ser jag alla färger, doften av jord och mossa, den svala jorden Tar bilen när jag passerar åkrar och ängar,där dimmorna ångar från marken från marken, och dansar, tillsammans med, med soldiset, allt känns som en dröm
Passerar skogen med diken fulla av daggfuktiga spindelnät, som lyser i skuggan, likt vita tussar.
Ser mig själv gå bland prasslande löv, och känslan av, att kunna andas in den härliga höstluften!Börjar tänka efter, att så här ska det kännas, om man vill njuta av hösten och naturen, hoppas att alla har den förmågan, att ta vara på alla årstider som finns här och nu!
Lite reflektioner och tankar om just hösten! Önskar Er alla en hääärlig höst!!! Yvonne Hamilton!

Vem är jag?

Jo, jag är Yvonne Hamilton. Gillar att skriva , bla kåserier, är en kreativ person, målar tavlor och gör tavlor i livet, men det bjuder jag på! Och som jag gärna skriver om. Är uppvuxen i Stockholm, men sedan tjugo år flyttat till Söderhamn, genom giftermål. Blev änka för fem år sedan, det var tufft då, men genom alla underbara vänner här uppe, har jag kommit ur min glasbubbla jag levt i länge! Nu ler livet mot mig igen.
Själv är jag intresserad av bra böcker, kriminalromaner, och biologier. Bra musik gärna gamla fina jazzlåtar, och gamla och nya bra filmer. Nostalgi är just nu min period.
Har varit gift två ggr. och har en dotter, och ett barnbarn, som jag älskar! Skrattar gärna och ofta, tycker om alla sorts människor, gärna lite anurlunda och udda, känner mig hemma då.Gillar bra citat också!
Själv har jag det gamla slitna Carpe Diem. Min devis är; " gå fort och se glad ut, så syns det inte att Du är full", det ska vara ful, men jag ändrar lite. Får nu hoppas att ni vill läsa mera! Kommer igen!

Hej alla glada!!!!!

Hej jag är Yvonne Hamilton och kommer då och då att skriva på denna blogg, kåserier, krönikor och annat smått o gott.

Smygande jägare, 

Yvonne