Efter att ha varit ordentligt förkyld, med snor och feber i en vecka, var det dags att gå till jobbet.
Hårt sminkad, för att dölja resterna efter förkylningen, fixat i håret, och uppklädd, för det skulle man vara på sextiotalet, lite snits och stil, speciellt, om man som jag, hade ett servicejobb.
Som vanligt var tunnelbanan proppfull!Fem sex personer framför mig, på bänken, och fyra, fem bredvid, plus alla som står i gången.
När tunnelbanan börjar skramla igång, känner jag plöstligt något hårt i näsan."måste vara efter förkylningen tänkte jag" Hur ska jag få bort den, utan att det märks, finns ju ögon överallt!!Kan bara inte vänta!
Tar lillfingret, och petar lite diskret, och fort,ingen får ju se!!!!!
Nej! det är inte sant!!, ut följeren lång och seg"harang"!!
Vad ska hon göra av den??,ser jag, att mina medpassagerare tänker, koncentrationen blir stor på passagerarna.Med harangen lätt hängande på lillfingret, söker jag febrilt efter en näsduk, papper, men neeej, hittar ingen, typiskt mig!
Hjälp, vad ska jag göra??Ser på dom mittemot, tycker att dom ler.
Med bultande hjärta, och lätt svettig, hittar jag ena handsken, där jag helt fräckt döljer det äckliga.
Tunnelbanan stannar, efter evigheter, tyckte jag.
Rusade ut, och upptäckte, att jag klivit av en station för tidigt! Men det tyckte jag var värt!!
Har nu lärt mig, att ha en näsduk med mig, fast jag åker ju inte tunnelbana i Söderhamn!!!
Yvonne Hamilton! med harangen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar